Svensk sjukvård: en ren besvikelse många gånger

Jag vill tacka er för alla tips ni kommit med angående Erika Enroth dotters sjukdom. Ni kan läsa inlägget HÄR! Jag fick detta mail från henne idag:

”Nu har även vår son fått dessa knölar och vi står här helt mållösa, känner sig totalt värdelös som förälder. På onsdag är det dags för specialisten ännu en gång! Undra om man får höra att det är växtvärk igen 🙁 Eller psykiskt! 

Ja, hade man haft råd att åka utomlands så. Hade vi gjort det, absolut. 

Men fy vad hemskt! Måste varit fruktansvärt ju 🙁 Sjukvården går verkligen utför! Skrämmande som bara den ju”. 

Erika har flyttat sin blogg HIT!

Jag har även följt Malins kamp för hennes dotter på hennes blogg.

Malins inlägg: Vad kan det vara

Jag har fått klocka hennes kramper hela eftermiddagen och ett tag kom dom med bara ett par minuters mellanrum och höll på i över 1 minut. Imorgon är det dags för röntgen, dom har inte gått med till hundra på det än men jag åker inte härifrån förrän hon fått rätt hjälp. Det känns orättvist för hennes del att hon som så liten ska få agera som någon typ av försökskanin och behöva pröva olika sorters mediciner. Nu SKA jag ha svar på vad detta är så att hon istället för att behöva testa flera olika mediciner får RÄTT medicin.

Som doktor tycker jag att man ska göra allt för att få svar på vad detta krampande beror på. Just nu känns det mer som att jag måste tvinga fram olika undersökningar, som om det inte spelar så stor roll för dom om hon blir frisk eller inte. Jag tycker så synd om henne och mitt hjärta blöder varje gång hon får sina anfall, jag dör av att se henne så smärtpåverkad. Att jag måste sitta och förklara min oro framför alla möjliga personer här på sjukhuset känns bara onödigt, jag har förklarat mig en gång samt lyssnar på deras råd om att filma detta istället för att ta upp och pussa på henne när detta händer. Räcker inte det för att även andra ska ta initiativ för att genom t.ex röntgen så att man kan utesluta det allra värsta? Usch, oro är det jag känner som mest nu. Jag vill bara att min dotter ska bli frisk, förstår inte hur det kan vara så mycket begärt.Om man kan hjälpa, varför inte göra det?

Läs hela hennes inlägg här! Om ni har tips eller förslag på vad detta kan bero på så snälla skriv det till henne (kommentera hennes inlägg).

Jag vet inte vad jag ska säga, man blir verkligen besviken på svensk sjukvård! Det ska ta TID att få RÄTT hjälp om man ens får RÄTT hjälp innan det är försent. Jag vet av egen erfarenhet hur dålig svensk sjukvård kan vara. Deras lösning på allt är: ”ta en alvedon, så blir du bättre”! Svårt att andas? Du har nog ångest så du borde ta antidepreessiva medel. När man får fel diagnos p g a för få undersökningar blir man förbannad! Men när det gäller ens barn, det käraste man har i livet hur går man vidare om läkarna inte verkar veta vad det är för fel? Vad gör man? Vad skulle ni göra?

Jag vet ett fall där en kvinna led av förkylning och nästäppa i 6 månader. Hon klagade så mycket över detta och gick in och ut från vårdcentralen! Enligt läkarna var det inget fel, de sa att det var vanlig förkylning och täppa i bihålorna. När hon tillslut får igenom sin vilja till en röntgen, så hittar man en elakartad tumör. Hade de umptäckt detta INNAN så hade hon sluppit flera års cellgifter och strålbehandling.

Man måste KÄMPA allt vad man kan för sin egen och sina barns rätt! Lita på din intuition och ge inte efter när läkarna säger att det räcker med en alvedon!