En kärleksfull tanke

Jag fick denna kommentar av en läsare på inlägget: En kärleksfull tanke och vill passa på att kommentera den här för jag känner att det är något vi alla kan ta del utav.

Anonym:
Jag kände mig träffad av den berättelsen. Jag är en sådan mamma som brusar upp snabbt och skriker på mitt barn, en ilska jag får som varar i några sek. Men mitt dåliga samvete håller i sig i evigheter när jag inser hur hemsk jag är som mamma.
Jag har i skrivande stund tårar i ögonen och gråten i halsen. Det fick mig att vakna till. TACK!

Hej Mamma!

För det första så är du inte ensam och du är inte hemsk! Många mammor där ute brusar lätt upp på sina barn och skäller ut de för minsta lilla. Oftast är aggressionerna inte riktade direkt mot barnet, man kanske bara är trött och hängig en dag, men dessvärre går det oftast ut över barnen som alltid finns där.

Det viktigaste är att vara medveten om sina handlingar och inse att man faktiskt gör fel och det är helt okej, så länge man kan stå för det. Jag är inte en mamma, men den dagen jag blir det och råkar ut för liknande situationer så vill jag kunna be om ursäkt till mitt barn. Det är viktigt att även barn upptäcker att ”mamma och pappa också gör fel”. Förklara för barnet (om de är tillräckligt gamla) att du är ledsen och förklara dina handlingar till barnet, men framför allt din kärlek.

Jag tror att du är en fantastisk mamma, men brister som alla andra. Acceptera det och förändra ditt tänk och ditt agerande framöver. Ett barn kan aldrig få för mycket ömhet och kärlek, men kärleken till barnet kan även innebära att man måste visa (och tala om) vad som är ”rätt” och ”fel” beteende.

Tack för din ärlighet och din kommentar.

Lycka till

Kram,
Melissa

Jag & min älskade Priscilla (systerdotter)